Kläderna säger mer än vi (vill) anar

I nya numret av Svensk Bokhandel går jag och journalisten och författaren Karin Falk på Augustgalan och analyserar hur branschen klär sig. Slutsatsen är inte så munter. Det är en i stort sett mörk tillställning. Mycket svart, väldigt lite uppklätt – både på herr- och damsidan.

Enligt rapporter på podcasten Monocle 24 Review var klädkoden när Bookerpriset delades ut någon helt annan: smoking. Alla kvinnor ska ha haft lång klänning. Inte snack om en svart kavaj och kanske en sjal för att pigga upp. Om högtidskläderna bidrog till en spänd stämning? Inte enligt rapporterna.

På inbjudan till Augustgalan var klädselanvisningen kavaj. Det betyder ”lite mindre formell hel kostym” för män och klänning, kjol eller byxdress som är ”elegantare än vanlig klädsel” för kvinnor.

Att de flesta kvinnor på Augustgalan hade svart, enkel kjol eller klänning och boots och männen kavaj, udda byxor och bruna skor är inte så märkligt i Sverige. Vi klär inte gärna upp oss.

Möjligtvis är det baserat på att man skulle ha så mycket viktigt att tänka på att kläderna inte kan hinnas med. Eller att folk som tänker på ytliga saker inte skulle ha förmågan att tänka på något annat, mer abstrakt? 

Men kläder säger lika mycket om vem vi är som vilka böcker vi läser eller vilka filmer vi ser, vad vi äter eller vem vi lever våra liv med.  Det är, i alla fall i den privilegierade värld vi lever i, ett sätt att berätta för folk vilka vi är, innan de hunnit ställa de första 100 viktigaste frågorna.

Så vad säger det då om den svenska bokbranschen att väldigt få ens hade något med färg på sig? Att vi svenskar överlag har väldigt lite kläder med färg? Vi brukar ju kallas landet lagom och, som Karin Falk slår fast i intervjun i tidningen: ”det skulle ju också kunna vara så att det är ett mått på att även bokbranschen är lite för mycket lagom i det här landet. ”

 Hur ska vi annars tolka att det var just Augustvinnaren Tomas Bannerhed som hade en av de mest intressanta stilarna på galan? Jag tror att det säger något om vårt litteraturklimat när en festlig tillställning går i svart.

Det går naturligtvis inte att vara så svartvit att man säger att författare eller förläggare med utmanande och vågad klädstil alltid gör mer utmanande och vågade litterära val. Precis som en författare helt klädd i svart inte behöver skriva tråkiga och fega böcker. Men det är roligt att leka med tanken.

Jag tror däremot att den mörka färgskalan säger något om branschen i stort. Det är kanske en bransch, som Karin Falk säger, som inte är så tillåtande som man skulle önska. Kanske vågar förlagen inte anta de djärvaste idéerna och det är detta som syns på författarnas kläder.  Om man inte känner sig bekväm nog att klä sig lite utmanande lägger denna känsla möjligtvis band även på språket och fantasin. Kanske är det undermedvetet och inte ens något man tänker på när man skriver eller läser ett manus. Likväl är det intressant att fundera på och inte avfärda som ytligt dravel.

Kanske skulle en färggladare Augustgala tyda på att vi hade en färggladare litteratur?